Ett evigt kistspikande

Det har blivit lite tyst här på sistone. Tyst och tomt. Kanske beror det på att jag blivit ännu lite mer utmattad, att jag står på ett sluttande plan. Kanske beror det på att det faktiskt påverkar mig mer än mina självironiska tillrop ger sken av: att bli arbetslös och fattig ovanpå allt. I maj 2018 skrev jag ett inlägg med rubriken Spiken i kistan. Det brukar väl betyda det slutgiltiga dråpslaget, men så blev det inte – det har varit ett ständigt spikande i min kista allt sedan dess. Man blir lite trött. Ovanpå utmattning och alltihop.

Nu har jag också gått och blivit pensionär… fast det heter det inte längre. Som kroniskt och oåterkalleligt obrukbar får man inte längre sjukpenning utan sjukersättning, men så vitt jag vet följer ingen specifik titel med. Kanske är tur. Skillnaden är i varje fall att ersättningen från Försäkringskassan är permanentad, fram tills man blir pensionär på riktigt. Man behöver alltså inte skaffa intyg från doktorn varje gång man insett att man faktiskt inte blivit trisk nu heller. Ingen försäkringskassehandläggare kommer någonsin mer ifrågasätta min inkapacitet. Så det är ju bra. Sen är förstås sjukersättningen lägre än sjukpenningen, vilket jag bävat lite för. Eftersom jag hade återbetalning till CSN denna månad fick jag inte en krona kvar när räkningarna var betalda så vi får förmodligen koka gröt på gardinerna, haha! Nej, det är ingen fara, jag har lite sparat i madrassen.

(Varför känns det förresten mindre ok att tala om vad man inte äter och vad man inte gör och vart man inte reser för att man inte har råd än att tala om vad man äter och gör och reser för att man har råd? Eller vilka taffligheter man får ta till som ersättning. De estetiskt upplagda middagarna folk marknadsför sig med på Facebook består ju rätt sällan av blodpudding – såvida den inte skulle vara hemlagad. Då skulle den vara riktigt hipp. Och fotona från den tropiska sandstranden gör att utflykterna till sandlådan känns rätt patetiska att dela. Såvida man inte precis byggt lådan, av drivved och ekologisk hampa och dessutom har en riktigt snygg unge som sitter i den. Det är inte bara det att man skäms själv. Man vill skona alla andra från att skämmas för en.)

Komiskt nog visade det sig att jag kommer få mer i sjukersättning än vad jag har i sjukpenning – till och med handläggaren verkade förvånad. Tills hon insåg att jag låg på absoluta minimum i deras tabell. Vilket egentligen inte är så konstigt. När Försäkringskassan tar måtten till ens sjukbörs utgår den ifrån ens sjukpenninggrundande inkomst (snälla, kan inte nån ta och skriva lite subversiv poesi på byråkratiska?). Min sjukpenninggrundande inkomst, jag höll på att skratta på mig när jag fick beslutet, är lika med noll. Årsinkomst – 0 kronor står det på blanketten.

Dom är roliga på Försäkringskassan, man kan inte säga nåt annat. Jag har fått massa papper nu eftersom min status ändras till ”hopplöst fall”, men ett av dem tog priset. Läs själva och se om ni fattar (läser du blogginlägget i din mejl ser du kanske inte bilderna så då får du gå in på hemsidan för att se godbitarna).

(URSÄKTA de miserabelt dåliga bilderna, men jag bestämde mig för att hellre låta dem vara miserabla än att få nackspärr i prestationsmuskeln och inte få ut nån text över huvud taget…)

Ja, det står alltså att Försäkringskassan tänker dra av 94 015 kronor vid den första utbetalningen av sjukersättning som kommer ligga på 18 000-nånting före skatt. Det låter väl som en härlig start på livet som pensionär! Det var så knäppt att jag inte ens orkade bli orolig, och mycket riktigt – Försäkringskassan menade naturligtvis inte vad de skrev. Alltihop handlar om pengar som ska kvittas i deras interna system. Jag ska inte betala något eller begära ut något, jag har absolut ingenting med saken att göra och kommer över huvud taget inte märka transaktionen. Men, bra att veta i alla fall. Tack.

Det blev inte så mycket nu, men jag har flera texter på gång. Om lättja och begrsbestigning, om att vara politiskt korrekt med psykfallet och lite om bitterhet och annat smått och gott. Det är mörkt och jag är väldigt mycket trött och pensionerad, men det har varit mycket mycket värre. Och det känns ju bra. Att det inte är så nu.

Alfons Åberg-metoden

Som psykfall lägger man sig till med en hel del knep för att få verkligheten att stå på någorlunda stabila fötter. Eller som normalspeciella säger: för att få ihop livspusslet. Såhär i början på hösten tänkte jag att det kanske kan passa med lite existentiella trix, och vi kan väl börja med Alfons Åberg, en välkänd livscoach och kojbyggare.

Jag-ska-bara-metoden

Alfons brottas med livspusslet precis som alla andra och det är när han ska göra sig i ordning och komma iväg till dagis som han uppfinner sin patenterade kognitiva krycka. Pappa hovrar i bakgrunden som en välvillig men avlägsen vuxenhelikopter. Han menar att Alfons måste skynda sig. Men Alfons ska bara klä på dockan. Han ska bara sätta däck på leksaksbilen och sen ska han bara laga sin bok som gått sönder. Det är sådant som vem som helst kan ställas inför en stressig tisdagsmorgon när barnen inte har klätt sig, bilen gått sönder och papperna till mötet försvunnit. Pappahelikoptern tjatar men Alfons upprepar lugnt, ”jag ska bara…”. När Alfons till sist är klar och beredd att gå ramlar polletten ner hos pappa. Han ”ska bara” läsa klart tidningen.

Kanske låter det som en kaotisk vardagsstrategi men när man särskådar den inser man att den definitivt inte befinner sig på dagisnivå. Den fungerar särskilt väl för stressade mitt-i-livet-människor (sådana som nästan alltid befinner sig på gränsen till sammanbrott) liksom för dem som redan simmar runt i utmattningsdimman. Själv lärde jag mig tekniken när jag gjorde min debut i utmattningsbranschen 2003.

När man bryter ihop får man stifta bekantskap med en ny version av sig själv. Det är inledningsvis lite grand som att får en ny jobbig kollega som man tvingas samarbeta med 24/7. Har man varit en aktiv, sprudlande och kompetent varelse, vilket de flesta utbrända har, så kan det kännas obegripligt hur lite man plötsligt orkar. Hur det kan vara en ansträngning att ligga i sängen och tänka på att man måste gå upp. Eller sitta med en kaffekopp i köket och tänka på att man måste handla. Och dessutom laga mat. Och diska. Kanske borde man ta en promenad också, men bara tanken på att gå ut i tamburen, sätta på sig skor och jacka och gå ner till porten, gör att pulsen stiger.

085
Jag ska bara stå här på de gamla golvbrädorna en stund

Det är där Alfons Åberg kommer in i bilden. För mig kändes det först helt bakvänt att inte ha en tidsplan, en strategi, det känns inte riktigt ansvarsfullt. Men Alfons Åberg tar mig i handen när jag sitter där i köket och säger till mig: du kan ju bara gå ut i hallen. Ja, det är klart, det kan jag ju. Jag ska bara gå ut i hallen. Så då gör jag det. Då säger han: nu när du är här kan du ju lika gärna sätta på dig skorna. Jo, visst, det är ju inte så ansträngande. Jag ska bara sätta på mig skorna. Alfons: kanske jackan också? Tja, okej då. Jag ska bara sätta på mig jackan. Alfons når inte upp till min axel så han klappar mig på knät och säger att jag varit duktig. Sen ger han mig ett ska-bara-diplom och föser ut mig genom dörren.

Genast börjar tankarna rusa: jaha, nu måste jag gå till affären, ska jag handla bara för ikväll, ska jag gå omvägen genom parken eller den tråkiga bilvägen, ska jag gå upp och hämta tygkassar, ska jag köpa kattsand trots att det blir tungt, ska jag, måste jag…

Då ser jag Alfons trinda ansikte för mig: jag ska bara. Visst ja. Jag ska bara ut och gå. Tamtidamtidam… Det är riktigt fint idag. Titta där är en snigel. Tamdida… Oj vad barnen springer i parken, leker de tagare? Tidamdidadidam… Men, där är ju affären! Tja, jag kan väl lika gärna gå in när jag ändå är här. Och när jag är inne kan jag ju lika gärna handla lite smått och gott, tidadidej. Kattsand? Nä, det får va. Sådär ja. Jaha, ja nu ska jag bara strosa hemåt.

Märkligt. Det var ju inte alls särskilt jobbigt. Vilket det definitivt hade varit om jag gått med hela listan av uppgifter i huvudet hela tiden. Då hade de kunnat bli fullständigt övermäktigt. Vilket naturligtvis också gäller när man har uppgifter som att gå på möten, skriva protokoll eller hålla deadlines. Det fiffiga är också att när man strosar istället för går, när man ”ska bara” istället för måste, då hinner man se i tid när man faktiskt måste stanna och säga till sig själv: nä nu ska jag bara vila en stund.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!