Psykoprofetens klyschor

Depression. Det är när livslusten långsamt pyser ur själens ballong. Utmattning är en helt annan sak. Utmattning kan leda till depression och vice versa, men utmattning handlar inte om brist på lust eller vilja. Din ballong kan fortfarande fortfarande fylld, men snöret du håller ballongen i glider ur ditt grepp. Det inte livslusten som försvinner, det är kraften att följa den. En jätteviktig distinktion och för de flesta kanske en självklarhet, men den medicinska expertisen har mycket lite att ge på utmattningsområdet. Varken psykiatriker, sjukgymnaster, terapeuter, psykologer, neurologer, kuratorer, sjuksköterskor eller vanliga husläkare verkar förstå sig på den. Jag har prövat alla, fått oklara svar och inga fungerande råd. Deras samlade insikter kan enkelt sammanfattas i en mening: Utmattning går över, men det kan ta tid. Punkt och slut. 

Och så följer ofta några visdomsord. Man måste lära sig lyssna på kroppen, säger den upplyste psykoprofeten. Man måste sätta sina gränser, fortsätter hen. Ta hand om sig och inte vara så hård mot sig själv. Uppskatta de små glädjeämnena. Leva här och nu. Ta en sak i taget. Profeten halar fram den ena gyllene regeln efter den andra medan jag fortsätter mitt ihopsjunkna sittande i besöksstolen. Mitt ihopsjunkna tittande på parken utanför fönstret. Ett träd. Det önskar jag att jag var. Grått och avlövat och helt i avsaknad av några gränser att sätta eller saker att ta, en i taget. Profeten svettas och kämpar men gudsorden blir alltmer pressade och mina synder tycks inte vilja bli botade och snart är timmen slut. Har du svårt att höra mänska: ta en jävla dag i taget!! Skulle psykoprofeten helst vilja häva ur sig i professionell desperation, men sträcker fram handen och tackar för den fina pratstunden.

Klyschor är ofta ganska kloka och kan ibland vara rätt bra att ha, det har jag sagt förut. Men många guruloger har för vana att bläddra omkring bland dem lika ivrigt som om de vore sidor i FASS. Leverera dem med samma allvar som antidepressiva läkemedel. Det är som att få ordination på banaliteter. Utan vidföljande instruktioner. Mina piller vet jag på mikrogrammet hur jag ska ta. Jag vet om det ska vara tabletter eller kapslar, fastande eller till maten, morgon eller kväll. Jag vet vilka biverkningar jag ska notera eller ignorera. Men ingen har någonsin talat om för mig hur det går till att lyssna på kroppen. Exakt vad är det jag ska lyssna på? Låren, hälarna, skallbenet eller vänstra skulderbladet? Och hur gör man när man lyssnar kroppen? Använder man örat eller själen eller magen eller hjärtat? Kan en kroppsdel lyssna på en annan kroppsdel? Och om jag nu skulle höra nåt, vad ska jag göra med den information jag får?

Ok, så låt mig testa… (jag blundar, andas in och samlar mig) nu är jag verkligen är här och nu och jag är inte så hård mot mig själv utan jag vill njuta av de små glädjeämnena och nu lyssnar jag på kroppen, och kroppen säger: semlor. Jag är sugen på semlor. Ett otvetydigt budskap. Jag känner det fortfarande när jag slår upp ögonen. Jag vill ha semlor. Hur ska jag tolka detta? Ska jag köpa hem en kartong? Eller det kanske inte räknas som kroppen, att bli sugen, det kanske hör till själen? Eller till Freuds “Id”, lustjaget som måste tuktas och civiliseras? Fast nej, ingen har beskrivit detta lyssnande som en psykoanalytisk process. Men kanske är det själen som ska lyssna på kroppen? Den semmelsugna själen. Men om själen är en nykter despot, eller en ohämmad vilde, eller – vilket är det troligaste – båda två? Hur i helvete ska det där lyssnandet gå till hade gurulogen tänkt sig? Sånt kan jag fundera på ibland när jag sitter på besöksstolen och blir översköljd av visdomsord. Och så undrar jag var nånstans under utbildningen alla dessa upplysta gurus får lära sig att lyssna på kroppen. För jag skulle gärna ta del av kurslitteraturen.

Men det är klart att jag kan, till viss del, höra vad min kropp säger. Och urskilja vilka av kroppsrösterna jag ska lyssna till och vilka jag för tillfället ska ignorera. Man har ju lärt sig en liten smula sen man var ett spädbarn och skrek rakt ut när det där outhärdligt hemska kom tillbaks igen. Innan man lärde sig att det outhärdligt hemska betydde hunger. Absolut, jag har lärt mig rätt mycket. Och jag blir allt bättre på att identifiera de krypningar och molanden som signalerar att nu är jag på väg att åka på en utmattningssmäll. Det konstiga är bara att när jag kommer tillbaks till predikologen och berättar vad jag faktiskt hört under mina dialoger med kroppen så verkar hen ha förlagt ordboken (som väl måste ha ingått i kurslitteraturen?). Efter vederbörliga konferenser med min kropp kommer jag här med minutiösa mötesanteckningar och hoppas att predikanten ska dela med sig av sin klarsyn. Men mina nyanser och ordvändningar når inte fram. Mina försök att notera kroppens ilningar, brus, dimmighet, obehag och värk går förlorade. 

Predikanten tar bara fram sin rödpenna och skriver sitt utlåtande tvärsöver mitt protokoll: “utmattning”. Och så ler hen, med professionell godmodighet, och knattrar in “Ta hand om dig” i nåt osynligt datasystem så att jag kan hämta ut ännu en burk banalitet på apoteket. För det kommer gå över, försäkrar profeten/gurun/predikanten, men det kan ta lite tid.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Som om det alltid skulle vara sommar

Jag ska skriva en bok om bitterhet. Jag kom på det i juli nån gång när jag satt i sjön (det är långgrunt hos oss) och molnen flanerade på himlen som obekymrade pensionärer i vita solhattar. Jag är ju för tusan världsbäst på att inte bli bitter, tänkte jag, har minst ett decennium av elände bakom mig och lyckas ändå vara glad! Nu börjar höstens svalkande gråhet äntligen omfamna oss och jag är riktigt helhjärtat bitter. Ha!

Det är lätt att vara lätt om hjärtat när humlorna bumlar runt rosorna som om de alltid skulle hålla på med det och skogsstigen lättjefullt promenerar iväg med en mot badstranden. Det var lätt när jag låg i hängmattan tillsammans med Klara (kan vi säga att hon heter)* och gungade lojt under äppelträden. Då kändes fortfarande sommaren som en självklarhet. Men Klara var, som tonåringar är, orolig. För allt. Skola, betyg, identitet, utbildning, jobb, pengar, partner och familj. Allt. Lite sorgligt kanske en så vacker dag, men varför inte? Ta alla ångestar på en gång så är du klar sen! Sade jag inte. Inte heller sade jag att de där ångestarna kommer hemsöka dig livet ut. För jag var ju inte ett dugg bitter. Istället plockade jag fram nån komisk anekdot från mitt miserabla liv och fick Klara att skratta. Och så förklarade jag att jag faktiskt inte har någonting av det som hon oroade sig för att hon aldrig skulle få. Och ändå är jag nöjd med livet. Sade jag. Ändå har jag det bra. Tyckte jag då. 

Faktiskt var jag så obitter att inte ens min havererade ekonomi kunde välta mig ur hängmattan. Min uppsägning har till sist trätt i kraft så sjuklönen har försvunnit och sjukpenningen gått ner till minimum. Ett psykfall som inte har nån anställning behöver ju inte köpa nya vinterskor eller gå på bio, det säger sig själv. I runda slängar (man ska inte prata om sin privata ekonomi har jag förstått, men en som glatt berättar om sina boendestödjare kan ta lätt på såna principer) måste jag nu klara mig på typ 10000 kronor i månaden. Möjligen 11. 

Vilket mitt obittra jag mest känt sig lite upprymd inför. Plötsligt behöver mina solidariska och ekologiska samvetstarmar inte slå knut på sig ständigt och jämt. Vi vet ju att vi inte kan konsumera oss ur den överhängande klimatkollapsen, ändå fortsätter vi flyga, köpa och slänga. Det är av nån anledning nästan omöjligt att styra om sin privata lilla skuta på ren vilja, så vi fortsätter obekymrat promenera vidare och lämnar ekologiska fotavtryck som bara ett tredubbelt jordklot skulle mäkta med. Nu blir jag helt enkelt tvingad till det de militanta miljövännerna (läs Greta) kallar köp-stopp. Vilken fantastisk utmaning!* Och kanske inte så omöjlig trots allt – säger Socialstyrelsen att sisådär 4500 ska räcka till allt som inte är hyra, då måste det ju gå. Som far hurtfriskt brukade sjunga när jag var nio och riktigt arg: 

Ett glatt humör ska man alltid ha, om vägen också är lång
Och sura miner är aldrig bra, nej skratta och sjung på en gång!
För om du bara tänker så, det här var roligt det måste gå
Det finns ingen väg som är svår för dig, gå fram med ett jublande hej!

Tjohej! 

Sen blev förstås vägen för svår i alla fall och det obittra jublet fastnade i vrångstrupen. Inget dramatiskt psykbryt eller depressivt hål eller så, jag gick väl bara ut för hårt efter semestern – ett läkarbesök, ett möte och en utrensning av mitt gamla kontorsrum. Notan för det avancerade kalaset blev flera veckors soffläge. Jag har knappt orkat spela Sims. Att koka soppa och gå ut med soporna; att prata med de vänliga själar som hjälpt mig koka soppa och kasta sopor – allt har inneburit kraftansträngningar. Jag hade precis tänkt sparka igång bloggen för hösten men orkade knappt tänka. Jag orkade inte ens sätta mig vid pianot. 

Och det var just det, att varken kunna skriva eller spela, som släppte in bitterheten genom bakdörren. Jag brukar säga att det enda jag behöver i livet är ett piano och en dator – kommer jag inte ut ur lägenheten på veckor kan jag ändå uppleva mening, bara jag har dem. Det är nog. Och jag menar det verkligen, jag har funnit en frid i att behöva så lite och en trygghet i att detta lilla inte kan tas ifrån mig. Pengar, partner och prestationer kan jag vara utan, men inte mitt skapande. En annan sak jag brukar säga är att det finns två saker som kan få mig upp ur soffan en mörk dag – Polly eller Bach. Godis är en effektiv och lättillgänglig medicin, men steget från soffhörnet till pianot har nästan varit lika lätt att ta. Med hörlurarna över öronen har Bach kunnat hålla mig vaken och levande. Då är det bara Bach och jag. Hans musik som jag plockar ur notbladet, mina fingrar som förverkligar den och mina öron som hör det han en gång tiden tänkte. Det är en evighetsbubbla, vid sidan av tiden, och jag har bara kunnat kliva in i den, varifrån som helst. 

Nu var kraften att ta sig till pallen borta. Till och med den. Jag hade reducerats till en köttklump. Jag stoppade in saker i ena änden och släppte ut dem ur den andra. Låg ner, masade mig upp. Åt, gick på toa. Lade mig igen. Annars intet. Bara kött. En hop inälvor intryckta i en hudsäck. En värld som pågår så långt ifrån mig att jag knappt vet om den existerar. Längtningar och önskningar från fem och tio år sedan överväxta med någon annans rötter och tjocka lager av mossa. De gamla drömmarna är i grund och botten meningslösa. Inte för att jag är deprimerad utan för att jag inte kan. Inte orkar. För att jag lever med ständigt energiläckage. För att tanken aldrig verkar fyllas på. Hur länge kan en människa existera som ett stycke kött och ingenting annat?

En tung fråga. Gravt överviktig. Golvet bågnar och runt ringarna av fett har ett eget gravitationsfält bildats. Jag kommer inte undan. Trots att jag bevisligen mår bättre – jag skriver ju faktiskt. För en stund sen satt jag och försvann i gamla Mozartsonater. Och jag tycker det finns en poäng med att solen just nu skiner. Men det är som när man varit på begravning och inte kan skaka av sig insikten om att man faktiskt en gång kommer att dö. Veckorna i soffan gjorde det så tydligt att jag (och du och vem som helst) nån dag av nån anledning kan hamna just där, som köttklumpen i en säng. Den riktigt seriösa köttklumpen, den som blir kvar i soffan och aldrig mer kommer upp. Den som aldrig mer kan göra nåt av det som en gång kändes en gnutta meningsfullt. Skulle jag klara det? Skulle jag kunna ligga där i soffan, livet ut, utan att fullständigt ätas upp av bitterhet?* Skulle du? Det är såklart en omöjlig fråga, men jag trivs inte med att ha existentiella härvor liggande på hallgolvet. Och just denna härva… tja, min fundamentala osäkerhet inför den bådar inte särskilt gott för min stackars bitterhetsbok. Den matchar mitt projekt lika illa som mossgröna manchesterbyxor passar till en illande orange lackkorsett.

Så jag har tänkt att ni helt enkelt får hjälpa mig med detta. För min bitterhet till trots vill boken om bitterhet fortfarande bli skriven och jag tänker mycket bättre när jag pratar med er. Alltså tänker jag fortsätta prata vidare runt samma tema och kanske i slutändan skramla ihop lite texter till boken. Det blir förmodligen utflykter till andra frågor också och helt säkert rapporter från min allmänt tragikomiska existens, men rätt mycket bitterhet alltså. Vad tror ni om det?

Slutligen, för ovanlighetens skull, några fotnötter:

* Det är min dotter Tildelo på sommarbilden, men Klara är inte Tildelo. Det är en annan flicka som egentligen heter nåt helt annat.

*Känslan av upprymdhet inför att hamna under fattigdomsgränsen är naturligtvis nåt bara rika trashankar kan unna sig. Jag har anhöriga som kan pröjsa för mitt lithium om det skiter sig fullständigt och en stuga att retirera till om jag skulle bli vräkt. Så att.

*Att ligga i soffan livet ut låter kanske överdramatiskt, men det har att göra med en diagnos som jag ska utredas för och som sätter skräck i mig. Mer om det senare.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.