Jag fick ett mejl…

Emellanåt hör läsare av sig och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Det berör. Om mina texter kan hjälpa andra psykfall glänta på garderobsdörren och ta sig rätten att vara sina besvärliga och hedervärda jag kan jag inte önska mig nåt mer. För någon vecka sen fick jag ett meddelande som gjorde mig särskilt glad och stolt, och jag kan inte låta bli att dela det med er:

Hej Maria!

Jag bestämde mig för första gången att prova onlinepizza-appen på min telefon sent igår kväll. Beställde. Satte mig sedan på köksstolen och väntade och bläddrade sporadiskt igenom högen med senaste tidens post. En tidning från Svenska kyrkan låg där. Med din krönika. Jag läste. Pizzan kom. Åt upp den. Satte mig sedan och sträckläste din blogg från början fram till att ögonen gick ihop vid 6.30-tiden imorse. Då sov jag några timmar och vid lunchtid idag gick jag igenom de resterande inläggen som jag inte orkade imorse. Skämmigt? Ja, lite. Men jag kunde inte slita mig. Så mycket som berörde mig, så mycket igenkänning och skratt. Jag ville bara skriva och tacka för att du släpper in. Så betydelsefullt för så många. Vilken människa du är! Bara glad att du finns. 

Skämmigt – varför då? Det kan väl åtminstone inte vara sämre att sträckläsa min geniala blogg än att binge-kolla en halvtaskig TV-serie. Vilket är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt…

För egen del är berättelsen raka motsatsen till skämmig. Såklart. Jag blev helt paff när jag läste, hade aldrig trott att mina ord kunde ha en sån effekt. Och så kände jag mig upplivad, som om jag serverats en riktig energidryck. Det kanske är lite skrytsamt att dela detta men jag är inte bara ute efter att visa upp stjärtfjädrarna. Kommentaren fick mig också att undra vad sjutton jag sysslat med de senaste tjugo åren. Jag menar – tänk om jag skitit i doktorering och forskningsrapporter och följt mitt hjärta från första början!

(Följa sitt hjärta är väl en underbar en kliché, så ofta använd att den blivit en dramaturgisk banalitet. Baka ihop den med att ”vara sig själv” och ”följa sin inre röst” så har du snart manus till nästa Disneyfilm. Eller till en riktig tungviktare om rullstolsburna transpersoner som bryter upp från Koranskolan för att starta cirkus i ett flyktingläger. Klysch-triaden bildar helt enkelt stommen till vilket bästsäljande epos som helst. Men det ligger ju något i det. Att man kan behöva lyssna lite inåt ibland.)

Hjärtat kan förstås bulta varmt och ömt också innanför forskarrocken, men jag lyckades alldeles för sällan beröra med mitt vetenskapande. Vare sig mig själv eller andra. Det krävdes så oerhört många mil och år att bearbeta den brinnande viktiga frågan att när jag väl kom fram till något som liknade ett svar var det så omgärdat av ”diskurser”, ”kontexter” och ”poststrukturella perspektiv” att det knappt gick ens att begripa ens titeln på arbetet. Jag tror min avhandling hette typ Ritual Invention – A play perspective on ritual and mental health in late modern Sweden . Hör gärna av dig om du vigt en natt åt att plöja igenom den! Då ska jag äta upp min doktorshatt. Jag lovar.

Ni har förstås sett något av 16-åriga Greta Thunbergs framträdanden, som när hon pratade på FN:s klimatkonferens. Jag blev helt överväldigad när min dotter visade mig klippet förra veckan men insåg snabbt att typ alla andra redan upptäckt henne. Alltså behöver jag inte berätta att hon flickan som skolstrejkat utanför Sveriges riksdag sedan förra sommaren för att få politikerna att förstå att klimatet faktiskt är i kris. På riktigt. Varje fredag sitter hon där, preppar sig med långkalsonger och tetermos i vinterkylan. För hennes prioritering är barnsligt enkel: så länge planetens överlevnad är hotad skiter hon i skolan.

Hennes tveklösa inställning inspirerar mig. Kompromissfriheten. Orättvisa, ojämlikhet, krig och katastrof – det är bara att vända på klacken och hitta en ny väg. Följa sitt hjärta om man så vill. Eller i det här fallet kanske förnuft. För Greta säger det sig själv, jorden håller på att gå sönder och vi fortsätter flyga härs och tvärs över klotet och käka hamburgare som ingenting. Det är ju bara korkat.

Jag skriver mer om söndriga människor än planeter och att göra det kräver varken något hjältemod eller några uppoffringar. Jag har inte valt att flytta till en jurta i skogen och börja livnära mig på nässlor. Inte tackat nej till lönearbete och bekvämlighet för att rädda isbjörnar eller utrotningshotade spindlar. Strängt taget har jag inte valt någonting, det var sjukdomen som tvingade mig i karriärstrejk. Det egendomliga var att när jag lyssnade till Greta drabbades jag av tacksamhet – just för att jag sluppit välja. Hade jag inte blivit så himla mycket sjuk hade jag inte fått den här unika möjligheten att följa mitt hjärta.

Man kanske kan tro att den som är utmattad har dåliga förutsättningar för att arbeta, men faktum är att utmattning är en alldeles utmärkt sjukdom för att få viktiga saker gjorda, just för att orken är så begränsad. Man har liksom inte tid för banaliteter. Och energidepåerna töms mycket snabbare när man måste ta tag i tråkigheter som mejl och blanketter och listor och scheman (mina hatsaker). Det är en rätt så enastående utgångspunkt, för den enda rimliga kuren är att göra det som inspirerar! Göra det som den där inre motorn brummar om.

För att genomgå kuren krävs en viss inskolning. Det gäller att skilja på det som är kul för att det är inspirerande och kul för att det är avkopplande. Netflix och Sims är mina bästa metoder när jag behöver ladda om. Och det är rätt skoj att binge-kolla och binge-bygga, men det kanske inte är just dit mitt hjärta vill dirigera mig. Med andra ord: man måste lära sig att lyssna till den där förbaskade rösten. Moana och Lejonkungen kan leda dig på rätt spår om du inte fattar galoppen.

Som alla mediciner har kuren också vissa biverkningar. I mitt fall blir det oftast förseningsavgifter och förstoppning. Jag vill ju inte slösa den lilla energi jag har på trivialiteter som att betala räkningarna och gå och bajsa.

Rösten och hjärtat och vara-sig-självandet leder inte nödvändigtvis till stordåd. Däremot leder de till viktigheter. Det där som du bara måste göra för att du är du. Det som du vill fastän ingen ber dig om det. Det som får dig att tända och brinna en liten smula. Just nu är bloggen en sån sak för mig. Den kommer inte rädda vare sig människor eller planeter, men den är en jaghet jag aldrig hade hittat om jag inte välsignats med min psykiska ohälsa. Kan texterna dessutom locka någon att sitta uppe hela natten, då känns mitt liv ganska gott och meningsfullt.

Den värsta synden

Det finns trevliga psykfall och det finns besvärliga. Jag tillhör den trevliga sorten! Det säger i alla fall min kompis Moa. I synnerhet när hon jämför mig med ett annat psykfall i bekantskapskretsen – Elisabeth.

Det som gör Elisabeth till ett jobbigt psykfall är att hon är emot. Allting. Alla. Ingen bemöter henne på rätt sätt, ingen förstår hennes situation, och ingenting kommer någonsin bli bättre.

Kretsen kring Elisabeth är inte särskilt stor. Det är Moa och ett par till som står henne nära. Och som får arbeta desto hårdare för att se till att hon i alla fall har näsborrarna över ytan. Moa har spenderat många timmar på psyket för att hålla Elisabeth sällskap, hon har följt med på läkarbesök, vattnat hennes blommor och betalat hennes räkningar. Kommit med små förslag. Handfasta saker som ”bekymra dig inte om posten, jag går och hämtar den på vägen hem”; ”ska vi ta en liten promenad idag?”; eller ”ska du inte prova den nya medicinen en vecka i alla fall, innan du dömer ut den?”.

Moa är klok.

Men Elisabeths refräng är att det inte är någon idé. Livet pågår utanför hennes fönster. Hon är inte med. Hon kommer aldrig vara med igen. Vågar hon sig ut måste hon hålla sig på helspänn, för efter varje gathörn kan en farlighet dyka upp. En gammal kollega, en barnfamilj, en kompis från klättergruppen. Allt som påminner henne om karriären som gick i stå, de barn hon aldrig fick, den smidiga kropp hon en gång hade.

För hon kommer aldrig vara med igen. Det kommer inte bli bättre. Det vet hon. Och då är det lika bra att hålla sig undan.

På ett sätt har hon ju rätt. Hon är redan över femtio. Efter sina långa sjukskrivningsperioder kommer hon aldrig komma ikapp sina kollegor, och en karriär som motsvarar hennes ursprungliga kapacitet är förmodligen inte möjlig. Hon kommer aldrig få några barn. Och även om hon lyckas banta bort de trettio kilo som medicinering och tröstätande vadderat hennes kropp med kommer hon sannolikt aldrig bestiga några bergstoppar i Nepal. Kanske kommer hon inte ens bli riktigt frisk igen.

Hon har det svårt. Hon kämpar. Hon behöver allt stöd och all kärlek hon kan få. Men att umgås med någon som dissar allt är oerhört påfrestande.

”Vad ska jag göra?”, frågar Moa i telefon. ”Vad kan jag säga till henne utan att låta hurtig eller nedlåtande?”

Ja, vad säger man? Vad säger jag till mig själv?

När jag grubblat ett tag insåg jag att Elisabeths historia skulle kunna användas som ett sedelärande exempel. För den blottar en av de värsta karaktärssynderna i det postindustriella välfärdssamhället: bitterheten (i alla fall om man håller sig till den snälla och präktiga världen). Bitter ska man inte vara, det är misslyckat och pinsamt. Precis som att vara ensam.

Såklart är det inte någon synd att bli bitter (säger jag utifall ni inte såg glimten i mitt öga). Snarare är det synd om dem som är bittra. Men jag är inte en av dem. Det är faktiskt en av få pinsamheter jag lyckats undvika! Trots att jag har ungefär lika många anledningar till det som Elisabeth. Triggersituationer som sätter igång det där gnaget och vill få mig på fall: Varför, varför, varför skulle just jag drabbas?

En intressant sak med bitterheten är att den liksom är riktad till livet i största allmänhet. Avundsjuka är vi på Urban som fått mycket mer i löneförhöjning eller Sussie som ärvt en sommarstuga vid havet. Men bittra är vi inför livet i stort. För att ”alla andra men inte jag”.

Nu kommer jag att tänka på ett litet barn som inte får låna kompisens gula plasthink: ”Du är dum! Jag tänker inte vara MED längre om du är sådär dum!”

Just så säger vi när vi är bittra. Livet är dumt mot mig! Dumma, dumma liv! Om inte livet vill leka den leken jag vill leka, då vill inte jag leka alls! Nähäpp. Det var ju en, eh… kreativ inställning.

En replik som hjälpt mig navigera undan de bittra blindskären är den som sjuksköterskan på rehabiliteringskursen (som jag pratat om tidigare) alltid körde med:

Hur blir det här för mig?

Ja, hur blir det för mig att tänka på vad alla andra får men inte jag? Hur blir det för mig att tänka på allt jag kunnat uträtta och uppleva om inte jag blivit sjuk? Hur blir det för mig?

Ja, inte fan blir det bättre.

Det suveräna med den där lilla frågan är att den tar tillbaka ältandet till mig själv. När jag känner mig förfördelad väcks lätt driften att slå tillbaks, ge igen med samma mynt. Men som straff är bitterheten ingen bra metod, för den slår inte mot någon annan, och livet i sig kan man ju inte straffa. I långa loppet slår bitterheten bara mot mig själv. Med andra ord: att sluta vara bitter är inte någon moralisk gärning, någon duktighet. Folk i min omgivning tycker säkert det är roligare att umgås med mig om jag slutar titta snett, missunna, älta. Men i grund och botten är det en egoistisk handling.

Att vara sjuk, oavsett på vilket sätt, innebär att man förlorar en massa valmöjligheter. Bara en rejäl förkylning minskar mina möjligheter att jobba, umgås och motionera. Men jag kan alltid välja om jag ska vara bitter, det är ett val som ingen sjukdom i världen kan ta ifrån mig. Det är väldigt lätt att bli bitter, att drabbas av känslan av att vara förbigången. Men jag kan välja om jag ska fortsätta vara det.

Jag har rackat ner på alla hurtfriska råd om att ta sig i kragen och tänka positivt, och jag vidhåller – man inte kan välja att bli odeprimerad. Det rätt omöjligt att välja sina tankar så länge mörkervattnet stormar. Då finns inga tankar på prestation, ingen ork att bry sig om vem som fixat den snyggaste altanen, dyraste bilen, roligaste födelsedagsfesten. Vem som lyckats bli lycklig. Men när depressionen lättar bara en liten smula står bitterheten i givakt: varför måste just jag prövas så hårt?

Och det är då jag insett att jag har ett val. För det finns alltid fickor av tid då saker trots allt kan vara lite behagliga. Om jag inte ger bitterheten handen.

Till exempel när jag dricker te. Håller den varma koppen mellan händerna – favoritkoppen, den med en tiger på. Och teet är precis lagom starkt, tofflorna på fötterna är mjuka och Sam står och slamrar med disken i köket. Just precis där har jag ett val. Jag kan njuta en liten smula med tekoppen, tänka på just ingenting och se att en fågel flyger förbi utanför fönstret.

Eller också kan jag tänka på kollegan som fått tjänsten jag trodde var vikt för mig. På brorsorna som åker till Tyskland och Japan och Borneo när jag knappt orkar ta mig till Stockholm. Väninnorna som lever med sina vänliga och välbeställda män (som dessutom har mage att vara snygga). På gården jag lämnat bakom mig, musiken jag slutat spela, festerna jag inte orkar ordna längre, det tomma bankkontot, rynkorna och de gråa håren…

Hur blir det för mig?

Och det är precis vad jag tycker Moa ska säga till Elisabeth. Hur blir det för dig att betrakta dina läkare som fiender, se ditt liv som förbrukat, misstro varje försök att hjälpa dig, ständigt gå igenom listan över alla som kränkt dig? Alldeles oavsett hur riktig din tolkning av verkligheten är – Hur Blir Det För Dig?

Så länge Elisabeth är djupt deprimerad kommer frågan studsa som på en blank yta. Då är den meningslös att ställa. Men när hon fått aldrig så lite rosor på kinderna är den inte bara relevant, utan avgörande för hur bra hon tillåter sig att må. Och, om ni inte fattat det redan, det är en fråga som både mörkersimmare och landgångare kan behöva ställa sig emellanåt. För psykfallen har dessvärre inte ensamrätt på bitterheten…


Elisabeth och Moa heter förstås någonting annat. Jag använder aldrig någons namn om det inte är glasklart att jag får. Inte heller beskriver jag livsöden så att de går att identifiera: jag lägger till, ändrar och drar ifrån. Gör personen fiktiv utan att förlora verklighetsförankringen.

Ferrari och kastrullskåpets zen

Om mitt ex ska jag inte skriva. I alla fall inte nu. Däremot tänker jag citera honom, för han sade en sak som faktiskt var väldigt bra. En sak som uppmuntrat mig genom åren. Jag vet inte var alla motormetaforer kommer ifrån (jag pratade ju om bilbatterier i ett tidigare inlägg) men mitt ex fokuserade i alla fall på Ferrari. Ska tydligen vara en rätt sexig sak om man kan något om bilar. Ungefär så här sade han i alla fall:

”Maria, du är som en Ferrari. Du kan gasa och dra på av bara helvete, men sedan behöver du mycket tid i depån”.

Depån, för er som inte vallfärdar till rallybanorna, det är området där förarna kör in för däckbyte, tankning och reparationer. Där finns verktyg, reservdelar och ett specialistteam som kan serva bilen. En bil med hög prestanda behöver mycket fixande och finkalibrerande, och mellan racen krävs det mycket tid för att få allt i skick. Det är inte ovanligt att en Ferrari får parkera i soffan med Polly och Netflix i ett halvår. Eller mer. För att sedan rivstarta så att gruset sprutar upp mot den nya lacken.

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos. Att foga till mental atlet och mörkersimmare.

Med traktorer är det någonting helt annat. De kan tuffa och gå över leråkrarna år efter år. De går inte särskilt fort men är starka, tåliga och pålitliga. När en traktor gör karriär är det genom hårt och troget arbete. Den gör inga våghalsiga svängar, voltar aldrig och kommer aldrig först fram. Den bryter mark genom ren och skär ihärdighet, torva för torva.

Sam är oftast en traktor. Och utan traktorer skulle världen snabbt gå under. Men hur rolig skulle världen vara om det inte också fanns racerbilar?

Ett aber för mig som Ferrari är att jag alltid blivit frustrerad över sådant som tar tid i onödan. Eller inte i onödan, men som känns onödigt att hålla på med. Livets petitesser. Gå på toaletten till exempel. Det är ju så okreativt! Den här frustrationen gäller både när jag har låg energi (och vill använda den lilla jag har till väsentligheter), eller när jag har en massa (och vill göra mycket mer än jag hinner).

Ta en sådan banal sak som att få ut cykeln ur cykelstället. Micklandet med nyckel och cykellås känns så irriterande att hålla på med, när jag egentligen redan borde vara framme (eftersom jag haft så mycket för mig att jag inte kommit iväg i tid). I själva verket är jag redan framme i tanken och därför lyckas jag inte pricka det eländiga cykellåset. Inte förrän efter fem försök. Då sliter jag tag i cykeln med ett ilsket knyck, välter i hastigheten två andra cyklar och fastnar med väskan i en tredje.

ferrari 2

Läkare brukar kalla det ADHD eller bipolär sjukdom, men jag tycker Ferrari är en utmärkt diagnos.

Det händer också, och det här är egentligen knäppare, att jag ägnar en massa energi åt att försöka tänka ut något ultimat sätt att göra det tråkiga, så att det ska gå så fort som möjligt. För det är ju inte möjligt att alla människor håller på så här och krånglar med sina cyklar. Det finns säkert någon hemlig teknik med cykelparkering som jag inte har klurat ut än.

Matlagning är ett annat område som ofta krånglar till det för mig. Inte för att jag egentligen tycker det är tråkigt att laga mat, men det finns ju annat jag hellre gör (bygger färdigt Sims-katedralen till exempel…). Men med mat tillkommer en ytterligare utmaning. Det ska inte bara gå så fort som möjligt – det måste bli rätt också. Säg att jag kommit så långt att jag lyckats bestämma mig för att laga fisk, lyckats välja torsk och lyckats plocka till mig torsk från något av alla märken.

Här måste jag bara lägga in parentes om mataffären som ett valfrihetens gehenna. Det värsta jag vet är att välja toapapper. Miljövänligt, dubbelt, perforerat, mönstrat. Serla, Edet, Lambi, Fixa. Lammungar och ekorrar. Ibland drabbas jag av fullständig toapapperskatatoni. Fryser fast vid toapappershyllan. Det borde ju finnas ett rationellt svar på mitt toapappersbehov, tänker jag, men hur jag än läser på etiketterna och jämför antalet pappersvarv per rulle lyckas jag inte komma fram till vilket det är. Till sist tvingar jag mig att slänga ner ett paket i kundvagnen och gå därifrån, men redan när jag kommit till rengöringsmedlen inser jag att jag förmodligen valt fel. Det är som med pensionsfonder.

I alla fall, när jag kommit hem och torsken ligger på skärbrädan kommer nästa räcka med tankar. Det enklaste vore väl att steka fisken i lite smör. Men det kanske inte är så hälsosamt? Matolja är väl bättre. Eller är det olivolja som är det bästa? Grekerna lever längst, det är väl för oliverna. Fast hur klimatsmart är det att steka mat egentligen? Det är kanske bättre att koka. Men gör det någon skillnad för näringsvärdet? Jag måste nog googla. På matolja och olivolja, klimatsmart matlagning, kokning och näringsvärde. Och kanske klimatsmart, hälsosam, näringsvärde, recept, torsk. Kanske lägga till enkel och snabb också, för klockan har redan passerat middagstid med råge. Då inser jag att jag egentligen inte borde äta torsk alls. Haven är ju utfiskade. Jag kommer bidra till jordens undergång oavsett om jag steker eller kokar den.

Med andra ord – jag slösar en massa tankemöda på vardagliga sysslor som inte kan lösas utan bara måste göras. Vilket gör att allt tar längre tid och mycket mer energi. Och det här blir av någon anledning värre när jag är sjuk.

Därför var det första halvåret med boendestödjare särskilt lärofullt. Vi planerade vanlig enkel mat utan att blanda in vare sig världsekonomin eller jordens undergång. Jag köpte hem torsk och toapapper men skrev inga pm om utfiskning och skogsskövling. Jag iakttog Monica och Mehmet när de hackade morötter och ställde undan kastruller. Jag konstaterade fascinerat att varje arbetsinsats faktiskt tog en liten smula tid i anspråk. För dem, för mig, för alla. Att det liksom inte gick att kunde komma runt det. Att man måste låta varje liten rörelse ta den tid på sig som den tar.

Jag insåg också att även om varje uppgift kunde utföras på en massa olika sätt var det minst energikrävande att bara göra. Inte tänka. En gastkramande insikt för en akademisk Ferrari – inte tänka?! Traktorn låter sig inte uppröras, utan tuffar på i sin fåra. Åkern ligger ju där åkern ligger, och när den ska plöjas plöjer traktorn den. Just nu är det torsk på skärbrädan och då är det torsk vi ska laga. Har du ett recept? Vad bra, då tar vi det.

Ferrarin saktar in. Stannar till vid vägkanten.

Mehmet och Monica donar på. Jag tittar och härmar. Inser små saker. Som att varje hack med kniven måste få ett eget litet ögonblick till sitt förfogande. Att varje gryta har sin lilla resa från diskmaskinen till kastrullskåpet. Att det är saker som tar lite tid. Att alla saker tar tid att göra och att köksklockans tickande mäter ut tiden i samma takt till oss alla. Stjärnkockar, boendestödjare och felkalibrerade ferraribilar.

Små fettblommor flyter upp i soppkastrullen. Jag drar undan köksstolen för att öppna kastrullskåpet. Ställer undan stekpannan jag aldrig använde. Stänger skåpet. Skjuter tillbaks stolen. Sätter mig på kökssoffan och känner doften av saffran från spisen. Görandet kom till sist till ro i sig själv. Toapappret sitter på hållaren, torsken fick bli soppa och pensionsfonderna har fått sova ostört ett tag till. Förnöjsamhet, eller med ett annat ord – kastrullskåpets zen.