Jag är inte en bot

Eller: Politikern och psykfallet.

Jag insåg en sak när jag satt i bilen igår. Far hade hämtat mig i Borlänge och vi var på väg mot Leksand. Landskapet var höstligt på det där krispiga sättet, som ett moget äpple, och jag satt och funderade lite sådär halvmedvetet över valresultatet. Eller egentligen inte över politik och regeringsbildning, jag grunnade nog mer på vad som är på riktigt. I twitter-botarnas och trollfabrikernas tidevarv är det ju inte så lätt att veta. Det den ena sidan presenterar som fakta avfärdar den andra som lögn och förtal. Det som ser ut som en gräsrotsrörelse på facebook kan lika gärna vara resultatet av hybridkrigföring, opinionsförändringar administrerade av legoknektar som är villiga att sälja sina likes till vilka ideologier som helst. Trollarméernas övergripande syfte är att göra samma sak som antikens romare gjorde: söndra och härska, ställa grupper mot grupper för att kunna ta makten över allihop.

Det är riktigt otäckt. Men också filosofiskt intressant, inser jag precis nu när jag skriver (en insikt inuti insikten, ni får ha lite tålamod med mig här – jag kommer till psykfallet). När jag var student på 90-talet hade vi många diskussioner kring ontologi och epistemologi, kanske för att vi befann oss i något slags gränsskede. Medan våra professorer var skolade i en mer faktaburen tradition slängdes vi in i ett postmodernt tumult, och var tvungna att ställa oss frågan om det ens fanns några fakta. Filosofisk crash course: ontologi handlar om hur verkligheten är beskaffad, epistemologi handlar om hur vi kan nå kunskap om den. De mest fundamentala frågorna är 1) existerar världen oberoende av den som betraktar den och 2) kan vi komma åt en objektiv kunskap om den, fri från de föreställningar vi har med oss.

Jag älskade de här hårklyverierna! De kognitiva brottningsmatcherna gjorde mig alltid upprymd, kanske för att de var så lyxiga i sin totala onyttighet. Jag minns att vi satt på Williams med varsin öl och att jag satte flaskan i bordet så att min Kilkenny skvätte: ”finns det en objektivt flaska här – eller skapar jag en version av flaskan när jag smäller ner den i bordet?”. En ontologisk klassiker, mer känd i den lite klyftigare trädvarianten: om ett träd faller i en urskog där det inte finns några djur eller människor som kan höra – kommer det då bli ett brak när trädstammen slår i marken?

I slutänden landade jag oftast i någonting i stil med: ”jo, det är klart att flaskan finns även när jag inte dricker ur den (typ ontologisk realism), men jag kan aldrig vara säker på att flaskan är precis sån som jag tror att den är (typ epistemologisk relativism)”. Med andra ord: även om verkligheten är någorlunda självständig i sitt existerande kommer vi alltid att betrakta den utifrån någon slags synvinkel.

Insikten om det relativa kändes fräscht och dynamiskt på nittiotalet. Det blev en ögonöppnare, fick forskningsvärlden att stanna upp och erkänna: jag har visst bara studerat svansen på elefanten, det finns en hel del annat. Genusperspektiv till exempel. Det behövdes feministiska forskare för att få den tunga vetenskapliga skutan att sakta vända på nosen. Jaha – kvinnor har också funnits förr i tiden, är också religiösa, utövar också makt och kommunicerar också med varandra. En jättebra nosvändning.

En så bra nosvändning att jag utan tvekan håller med min vän som ondgjorde sig över sin manliga akademikerkollegas klagomål: ”Han håller på och gnäller över det ’ständiga pratandet om kvinnors perspektiv’, så till sist bad jag honom komma tillbaks om hundra år. Då kanske vi börjat fylla igen forskningsglappet efter ett par milleniers pratande om män”. Det ligger en epistemologisk insikt bakom kommentaren, och inom feminismen kallas det ”könsblindhet”. Det är ju inte så att frågan om kön har fått betydelse först nu, det är bara det att det manliga könet har varit ett så självklart fokus att man inte behövt tänka i termer av kön.

Men ontologi? Kan man dribbla med verkligheten hur som helst? Ja, som student på nittiotalet upplevde jag det mest som ett skojigt jonglerande. Nu känner jag snarare ett diffust obehag – frågan om varandet framstår inte längre som akademisk grannlåt. Det är som att vi har hamnat i något slags märkligt bakvatten. Insikten om att våra perspektiv formar världen har varit fullständigt avgörande. Nu har perspektiv och synsätt blivit en vara. De har blivit så orelaterade till verkligheten att man kan konstruera inte bara åsikterna i sig, utan också de som förfäktar dem. Trollen. De tycker ingenting, de är på låtsas.

Man kan till och med omvända människor man aldrig haft kontakt med till en åsikt de aldrig omfamnat och aldrig uttalat sig om. Som till exempel följande klipp med Barack Obama. Detta kallas för ”deep fake”. Medan man tidigare kunde tala med djupt allvar kan man idag alltså tala med djup falskhet. Smaka på den… ”Hon tog hans händer och såg honom djupt i ögonen, blundade helt kort, som för att samla sig, och sade sedan med djupaste falskhet: jag älskar dig”.

Mot den här sortens manipulation krävs ett starkt psykologiskt försvar (jag älskar den oavsiktliga referensen till psykoanalytisk teori!) och till min förvåning beskriver professor Robert Egnell på Försvarshögskolan detta i extremt smarta termer ( (i Aftonbladet 3 februari): en främmande makt skulle inte få något större inflytande i Sverige om inte det svenska samhället varit så polariserat. Därför måste försvarsinsatserna sättas in just där:”Vi måste jobba med oss själva, skapa tillit mellan individer och till staten. /…/ Då får vi försvarsstyrka”.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men tack gode gud för försvaret! Det är ju fantastiskt – inte minst detta att vi måste ”jobba med oss själva”. Lite flummigt uttryckt kanske, men låt mig hjälpa Robert lite på traven: att jobba med sig själv kräver introspektion, vilket innebär att utsätta sig för risken att möta en svagare, konstigare, otrevligare sida av sig själv. Så länge man inte jobbar med sig själv kan man leva i vanföreställningen om att man är smartare och godare än de flesta; att om alla bara var mer som en själv skulle inte bara Amerika utan hela världen bli ”great again”.

Att få upprättelse och hitta sin inre styrka är naturligtvis viktigt, men man ska inte underskatta betydelsen av att inse hur ynkliga och beroende vi är av varandra. Vi bygger alla skal för att täcka över vår skröplighet, vilket är helt naturligt, kanske gömmer vi oss bakom en yta av proffsighet, ironi, främlingsfientlighet eller effektivitet. Ju tjockare lager av spackel, desto svårare att tränga igenom. Och det är klart att det är läskigt att blotta sig efter år av knytblus, hakkors eller symetriska arkivmappar. Ingen vet vad som händer när masken faller av och ingen vill bli förödmjukad. Men landar man i ödmjukhet landar man mjukt, ett sådant fall tar ingen skada av. Dessutom måste det väl vara den bästa psykologiska försvarsinsats man kan göra för vårt fosterland (eller hur Robert?).

potatis 3
En sån här potatis kan du lita på, den är inte konstigare än den ser ut. (Foto: Tildelo Stålhandske)

OCH (nu kommer jag äntligen till min stackars poäng…), i detta arbete borde vi inspireras av våra psykfall. I en tid där de ytligaste tweets kan dölja ett djup av välplanerad politisk manipulation och de varmaste uttalanden kan gömma en ”djup falskhet” kan du trots allt lita på psykfallet. Den pinsamma människan i din omgivning kan du alltid lita på. För det som förenar alla trollfabriker är att de förskönar och kastar skit, och det finns ingen som helst anledning att sätta upp en hel stab av kontorsnissar för att prångla ut budskapet att du är galen. Jag kan inte komma på en enda en i hela världen som skulle göra det. Jag tror faktiskt det är en sak vi kan vara objektivt säkra på: inget troll svartmålar sin uppdragsgivare. Det är mycket rimligt att misstro någon som prisar sig själv i alla tonarter, oavsett om det är en president eller ett kommunalråd. Men om jag blottar mina svagaste ynklighetsfläckar – då kan du lita på att jag talar sanning.

Vid TV-debatten innan valet stod våra partiledare och himlade med ögonen åt sina motståndares kommentarer och bortförklarade all kritik. De försökte alla prångla ut bilden av att just deras ledarskap, deras parti, deras politik var ofelbar, aldrig hade gått på några blindgångare och att motståndarnas förslag till lösningar bara var värda en utfrysningstaktik man enkelt kan hitta på skolgården. Ingen hade fel, alla hade rätt. Tänk er då en riksdag av psykfall, sådana som kvalificerat sig genom att visa sin sårbarhet och genom att arbeta med sig själva (ja vi kan nog slänga in en hel del kulturella och HBTQ-minoriteter här också); tänk er 349 mentala atleter samlade för att leda nationen. En kvalificerad gissning är att vi skulle få en rätt annorlunda politisk situation. Instabil, ineffektiv och alldeles… alldeles underbar! För vi skulle lägga vårt förtroende i händerna på människor som verkligen vet att de inte är så särdeles fantastiska och som har slutat upp med att låtsas någonting annat.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Rena trosor – att göra kropp av sjukdomen

Rutinerna är det första som fallerar när jag blir dålig, och det är de som också är svårast att få tillbaks. Tänk dig själv – du ligger och trampar mörkervatten för glatta livet, och plötsligt är klockan tio på kvällen och du har varken handlat eller lagat mat. Det får bli nutella-mackor igen. Det är så pass gott att det kan få upp dig ur sängen. Eller soffan, om du lyckats masa dig dit.

När min dotter är hemma går det lättare, för mamma-skapet är det sista som överger mig, tack och lov. Men eftersom jag är singel blir det många nutella-macka-veckor. Inte så bra.

Det här är ett pinsamt kapitel. Skamligt. Vi pratar ofta om att psykisk ohälsa är ett tabu. Jag håller inte riktigt med. Om man kan säga att någonting är ett tabu så är det inte riktigt ett tabu längre. I alla fall inte lika mycket. Det är fantastiskt bra att vi äntligen börjar prata om psykisk sjukdom. Det är läkande och upprättande. Men tabu, tänker jag, det är sådant som är så känsligt att vi helst vill slippa veta om det. Sådant som vi går omvägar för att inte behöva se. Sådant som vi kanske inte ens har ord för.

Hm… Jag tar nog tillbaka. Det är ju precis sådär det är när man är psykiskt sjuk. Att folk går omvägar. Slutar ringa. Inte vet hur de ska prata med en. Men exakt vad är det som får folk att bete sig på det där sättet? Vad är det med psykisk ohälsa som är så obehagligt, som sätter sig som klåda i folk som faktiskt är fullt friska? Jag tror inte diagnoserna är ett så stort stigma längre. Det är ju inte helt tillintetgörande att säga att man är deprimerad eller bipolär. Däremot kan de rent fysiska tecknen på psykisk ohälsa få en att vilja gå omvägar. Allt det påtagliga som gör en inte bara till psykiskt sjuk, utan till ett psykfall.

Tänk såhär: du är på Hemköp och står och plockar äpplen i en påse. Så kommer det in en person i affären som du omedelbart lägger märke till, eftersom hen avviker från mängden på ett speciellt sätt. Du ser direkt att ”det där är en psykiskt sjuk människa”. Föreställ dig den situationen och tänk sedan efter – hur ser den människan ut?

Förmodligen är personen varken välklädd, hel eller särskilt ren. Kanske känner du en sur svettlukt när hen går förbi. Håret ser säkert otvättat ut – såvida hen inte dragit ner mössan ända till ögonen. Det är inte troligt att personen kommer in i glatt samspråk med några vänner, eller att hen hälsar på personalen. Snarare stryker hen lite kutryggigt förbi potatisbingen och fumlar med dörren till mjölkkylen. Rör sig lite smygande mellan hyllraderna, som om hen egentligen inte skulle ha rätt att vara där. Drar benen efter sig men verkar samtidigt ha bråttom att komma därifrån. Det är en ynklig och ensam människa. Det är jag.

Och det, för mig, är den värsta skammen. Kanske inte så mycket att jag ser sån ut när jag går och handlar, för där träffar jag ju aldrig mina kollegor och sällan några bekanta. Men att berätta att det är så det är. Att sätta ord på det. Göra kropp av sjukdomen. Låta diagnosen bli synlig som just den där ensamma och otvättade kroppen i marginalen. Det är mycket värre. Jag vill ju inte skylta med min ynkedom. Och jag vet att det är just den där patetiska verkligheten som folk helst vill slippa se.

Det här är en knepighet med två ändar. I den ena änden sitter de opsykiska icke-simmarna och vill slippa se misären. Precis som vi vill slippa se tiggare och uteliggare och annat som faller utanför ramen. I den andra änden sitter vi psykiska, vi som ligger i hårdträning i mörkerbassängen. Och vi vill till varje pris behålla någonting av vår värdighet. Det skapar ett perfekt icke-möte mellan dem som inte vill se och dem som inte vill synas.

Men varje människa behöver bli sedd, stark som ynklig, simmare som gångare.

Jag tror inte att det finns en lösning på problemet, för det vilar på många bottnar. Men för min del är bloggen faktiskt ett sätt att hantera just den här situationen. Jag väljer att träda fram ur marginalen, det får bära eller brista. Kanske bränner jag några skepp på vägen, jag vet inte, men så många skepp har brunnit att vattnet är redan grumligt. Och jag är ganska övertygad om, trots att verkligheten ständigt vill inbilla mig motsatsen, att värdighet och duktighet inte har någonting med varandra att göra. Jag tror inte jag vinner självkänsla genom att dölja min ynkedom. Det jag vet är att jag blir ensam.

Så. Jag väljer att säga saker. Jag väljer att bli min egen röst. Jag väljer att vara ett subjekt, mitt subjekt i mitt liv. Jag är varken ett psykfall eller en diagnos. Jag är en människa med berättelser, och det är jag som är ansvarig utgivare.

Avslutningsvis får det alltså bli en liten berättelse. Patetisk, komisk, tragisk – välj själv.

Jag har en liten flock med Sams i mitt liv (Frodo har bara sin Samwise Gamgee, men jag har flera). En av dem finns alltid en telefonlur bort (broder Staffan, som ni redan introducerats för) och andra lite mer på håll. I Leksand finns en Sam som jag ringt ibland när jag liksom frusit fast i sängen och allt bara står still. Fast egentligen är det som med ankan i dammen – den ser helt stilla ut där den driver fram, men under ytan paddlar den av bara helvete. I alla fall. När jag ringer henne kan hon säga ungefär såhär, på mylligt dalmål: ”Maria, ta å gå upp nu. Ta en dusch å sätt på dä rena trosor”. Det är liksom så handfast att det i efterhand blir komiskt.

Det konstiga är att det faktiskt hjälper. Det är precis det jag behöver för att komma upp. Att hon är med mig i det där lilla som just då är så svårt. Att komma i duschen, tvätta sig, torka sig och sätta på sig rena trosor. Särskilt när vi kommit överens om att jag ska ringa tillbaks igen när jag är klar. Säga att jag varit duktig och gjort min uppgift. Och det känns ju faktiskt alltid lite, lite bättre när man fått på sig rena trosor.

Var bara tyst hos mig en stund

”Din fru har precis avlidit, kan vi ta hennes njure nu?”

Häromkvällen käkade jag middag på nya restaurangen Miss Voon tillsammans med tre gamla högstadiekompisar. En av dem är skådespelare i botten och han arbetar bland annat med utbildningar i svåra samtal. En kurs berör organdonation och där är hans uppgift att iklä sig rollen som anhörig, så att läkare och sjuksköterskor kan öva sig på att ge dödsbeskedet och inleda samtalet om donation.

Jag frågade honom: ”Vad skulle du säga kännetecknar ett bra samtal i en sån situation? När landar det rätt?”. Han tänkte efter en stund. Sedan svarade han: ”Tystnaden”. Och det är precis mitt i prick. Inte bara för samtal om organdonation, utan för stöd i svåra situationer över huvud taget.

Jag får ofta frågan: Vad ska man säga till den som är deprimerad? Och mitt grundläggande tips är just det: säg ingenting. Mer specifikt:

  1. Ge inga råd eller förslag
  2. Försök inte muntra upp
  3. Kom inte med några teorier

Men vad ska man göra då?

Vara där. Stanna kvar. Stå ut.

I den djupa depressionen når inga råd, förslag eller uppmuntringar in. De blir bara krav på en förbättring som känns onåbar. En djupt deprimerad människa piggas inte upp med kommentarer om det vackra vädret eller planer för semestern. Hen blir inte hjälpt av vetenskapliga eller andliga rön om mediciner och behandlingar.

Precis som musik bygger kommunikation på förväntan. I sitt solo väntar jazzpianisten in trummisens betoningar och bygger vidare på basistens driv. När vi samtalar förutsätter vi att den vi tilltalar ska ge något tillbaks, och helst i samma genre och tonart. Att personen kan turerna, eller åtminstone är villig att möta oss på halva vägen.

Den deprimerade klarar inte detta. Hon kan inte svara enligt mallen: ”ja, det är skönt att solen börjar värma”, ”ja det ska bli spännande att resa till fjällen”, ”nej den psykoterapin har jag inte prövat”. Kan man inte svara enligt förväntan blir samtalet en plåga. Det skapar en känsla av misslyckande och ett dåligt samvete över att man gör den välvillige ledsen.

Tystnad betyder inte stumhet eller avsaknad av ord. Men alla samtal med den som lider (av vilken anledning som helst egentligen) måste utgå ifrån den botten där hon befinner sig. Du har inte solot i det stycket, du är kompmusiker och måste vänta på impulsen från den andre. Och det är mycket troligt att du får vänta länge på den. Mer än ljudlöshet är kanske tystnaden är ett lyssnande. En närvaro. Och framför allt: ett uthärdande.

Idag fick jag ingen respons

Och inte idag heller

Idag såg jag ett leende

Idag var leendet borta igen

Att uthärda det, alla dagar, veckor och kanske månader. Och att fortsätta bära hoppet om förbättring när den sjuke själv har gett upp. Det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det vet jag som inte bara varit i den sjukes roll, utan i långa perioder också den anhöriges. Det är inte alls lätt.

Fast… på ett annat sätt är det väldigt enkelt, för din uppgift som anhörig är ganska handfast. Så här kommer några handfasta råd. Du kan (beroende på vilken relation du har till den sjuke):

ge hen en blomma

se till att hen får mat i sig

skicka ett mess då och då

ta fram ett pussel

hämta barn på dagis

skicka ett vykort

bjuda på godis

ta hen på en promenad

låta hen ligga på din soffa

hämta en gosig filt

Finnas. Leva. Visa dig. Se. Vara den verkliga världen. Visa hen den enkla och fundamentala saken att livet faktiskt fortsätter, och att hen fortfarande har en plats i det.

Och om du orkar: stilla dig en stund hos den sjuke, sitt bredvid hens mörker. Stanna. Lyssna. Var närvarande. En kvart, en timme, en natt. Bredvid mörkret. Som en liten nattlampa i fönstret. Du kan inte ta bort skräcken, men du kan skapa lite ledsyn. Vicka proportionerna åt rätt håll. För när natten är över borstar du tänderna och går till jobbet. Och har inte gått under.

 

I en parallell verklighet

rokoko
Barockt – kungens väntrum på operan

Tänkte att jag skulle bjuda på lite dagbok ibland. Inte min privata, men små episoder ur livet. Små glimtar från en parallell verklighet. En som de flesta inte tvingas besöka.

Idag var det en sån där dimmig dag. Började med att missa tiden hos frisören på förmiddagen, vilket var dumt eftersom jag ser ut som ett troll i huvudet. Sedan blev det sängen igen, och datorn i knät. Jag är egentligen inte deprimerad just nu, det kanske är viktigt att säga. Det senaste batteriet av mediciner verkar (peppar, peppar) ha bitit. Det kommer små gropar ibland. Och någon gång ett slukhål. Men under det senaste året har det inte hållit i sig mer än en vecka i stöten. Vilket är alldeles otroligt fantastiskt skönt. Nej, det är inte depressionen som leder mig till sängen, det är utmattningen. Det är den som håller mig fånge i en väldigt snäv strimma av verkligheten.

Ibland tänker jag på mina kollegor på institutionen (den teologiska vid Uppsala universitet). Jag ser framför mig hur de stressar och far omkring. Ser en kollega hämta femte koppen kaffe för att orka med det sista korrekturet av en viktig artikel (som bara en handfull kommer läsa). En annan hoppar över lunchen för att hinna svara på ett viktigt mail (som ligger i inboxen tillsammans med trettio andra oöppnade). Någon springer till kopieringsrummet för att skriva ut ett viktigt underlag till ett viktigt seminarium som redan börjat (och som de flesta helst vill slippa). Och på seminariet bråkar kollegorna om viktiga teoretiska perspektiv och viktiga förklaringsmodeller (som ingen utanför rummet bryr sig särskilt mycket om).

Nu var jag lite elak… Jag vet att det är roligt också. Ibland. Men kanske inte så otroligt viktigt? När man befinner sig i en parallell verklighet får man syn på saker som man annars inte hinner upptäcka. Kanske framför allt att saker och ting inte är så avgörande som man tror. Livet tultar på av sig själv och ingenting står egentligen och faller med det där korrekturet, mailet, mötet… Det har faktiskt i stort sett ingenting av livsavgörande betydelse. Det är lätt att tro det som forskare (politiker, artist – alla egotrippade branscher). Om inte jag blir klar med korrekturet kommer inte jag förbättra mitt CV och då kan inte jag bli befordrad och söka den där tjänsten.

Väldigt onödig stress på det hela taget. Sett från den parallella verkligheten.

I sängen sköter jag mitt jobb. Sims. Ni vet, dataspelet där man bygger hus och gör familjer. Jag bygger bara hus. Carolina Rediviva och Nationalmuseum och andra utmaningar. Sims är bra för mig. Det är tillräckligt roligt för att hålla mig vaken och tillräckligt kravlöst för att inte bränna ut. När jag däckar ihop alldeles kan det näst intill vara en livräddare, oavsett om det är depression eller utmattning som bultat mig till marken. Ligger jag helt platt går förstås ingenting, men har jag bara en liten smula liv i mig är det en av få saker som kan kännas lustfyllt.

Otroligt pinsamt, skamligt och onyttigt.

Idag har jag jobbat på ett palats i nybarock. Största klurigheten var att få till nischer i fasaden där jag kunde sätta in statyer. Fullständigt oviktig sysselsättning. Och lika nödvändig i mitt liv som pauserna i ett musikstycke. Den begränsade energi jag får mig tilldelad fördelar jag med stor omsorg på de saker som faktiskt är viktiga, på riktigt.

min familj

mina vänner

mitt skapande