Jag är inte en bot

Eller: Politikern och psykfallet.

Jag insåg en sak när jag satt i bilen igår. Far hade hämtat mig i Borlänge och vi var på väg mot Leksand. Landskapet var höstligt på det där krispiga sättet, som ett moget äpple, och jag satt och funderade lite sådär halvmedvetet över valresultatet. Eller egentligen inte över politik och regeringsbildning, jag grunnade nog mer på vad som är på riktigt. I twitter-botarnas och trollfabrikernas tidevarv är det ju inte så lätt att veta. Det den ena sidan presenterar som fakta avfärdar den andra som lögn och förtal. Det som ser ut som en gräsrotsrörelse på facebook kan lika gärna vara resultatet av hybridkrigföring, opinionsförändringar administrerade av legoknektar som är villiga att sälja sina likes till vilka ideologier som helst. Trollarméernas övergripande syfte är att göra samma sak som antikens romare gjorde: söndra och härska, ställa grupper mot grupper för att kunna ta makten över allihop.

Det är riktigt otäckt. Men också filosofiskt intressant, inser jag precis nu när jag skriver (en insikt inuti insikten, ni får ha lite tålamod med mig här – jag kommer till psykfallet). När jag var student på 90-talet hade vi många diskussioner kring ontologi och epistemologi, kanske för att vi befann oss i något slags gränsskede. Medan våra professorer var skolade i en mer faktaburen tradition slängdes vi in i ett postmodernt tumult, och var tvungna att ställa oss frågan om det ens fanns några fakta. Filosofisk crash course: ontologi handlar om hur verkligheten är beskaffad, epistemologi handlar om hur vi kan nå kunskap om den. De mest fundamentala frågorna är 1) existerar världen oberoende av den som betraktar den och 2) kan vi komma åt en objektiv kunskap om den, fri från de föreställningar vi har med oss.

Jag älskade de här hårklyverierna! De kognitiva brottningsmatcherna gjorde mig alltid upprymd, kanske för att de var så lyxiga i sin totala onyttighet. Jag minns att vi satt på Williams med varsin öl och att jag satte flaskan i bordet så att min Kilkenny skvätte: ”finns det en objektivt flaska här – eller skapar jag en version av flaskan när jag smäller ner den i bordet?”. En ontologisk klassiker, mer känd i den lite klyftigare trädvarianten: om ett träd faller i en urskog där det inte finns några djur eller människor som kan höra – kommer det då bli ett brak när trädstammen slår i marken?

I slutänden landade jag oftast i någonting i stil med: ”jo, det är klart att flaskan finns även när jag inte dricker ur den (typ ontologisk realism), men jag kan aldrig vara säker på att flaskan är precis sån som jag tror att den är (typ epistemologisk relativism)”. Med andra ord: även om verkligheten är någorlunda självständig i sitt existerande kommer vi alltid att betrakta den utifrån någon slags synvinkel.

Insikten om det relativa kändes fräscht och dynamiskt på nittiotalet. Det blev en ögonöppnare, fick forskningsvärlden att stanna upp och erkänna: jag har visst bara studerat svansen på elefanten, det finns en hel del annat. Genusperspektiv till exempel. Det behövdes feministiska forskare för att få den tunga vetenskapliga skutan att sakta vända på nosen. Jaha – kvinnor har också funnits förr i tiden, är också religiösa, utövar också makt och kommunicerar också med varandra. En jättebra nosvändning.

En så bra nosvändning att jag utan tvekan håller med min vän som ondgjorde sig över sin manliga akademikerkollegas klagomål: ”Han håller på och gnäller över det ’ständiga pratandet om kvinnors perspektiv’, så till sist bad jag honom komma tillbaks om hundra år. Då kanske vi börjat fylla igen forskningsglappet efter ett par milleniers pratande om män”. Det ligger en epistemologisk insikt bakom kommentaren, och inom feminismen kallas det ”könsblindhet”. Det är ju inte så att frågan om kön har fått betydelse först nu, det är bara det att det manliga könet har varit ett så självklart fokus att man inte behövt tänka i termer av kön.

Men ontologi? Kan man dribbla med verkligheten hur som helst? Ja, som student på nittiotalet upplevde jag det mest som ett skojigt jonglerande. Nu känner jag snarare ett diffust obehag – frågan om varandet framstår inte längre som akademisk grannlåt. Det är som att vi har hamnat i något slags märkligt bakvatten. Insikten om att våra perspektiv formar världen har varit fullständigt avgörande. Nu har perspektiv och synsätt blivit en vara. De har blivit så orelaterade till verkligheten att man kan konstruera inte bara åsikterna i sig, utan också de som förfäktar dem. Trollen. De tycker ingenting, de är på låtsas.

Man kan till och med omvända människor man aldrig haft kontakt med till en åsikt de aldrig omfamnat och aldrig uttalat sig om. Som till exempel följande klipp med Barack Obama. Detta kallas för ”deep fake”. Medan man tidigare kunde tala med djupt allvar kan man idag alltså tala med djup falskhet. Smaka på den… ”Hon tog hans händer och såg honom djupt i ögonen, blundade helt kort, som för att samla sig, och sade sedan med djupaste falskhet: jag älskar dig”.

Mot den här sortens manipulation krävs ett starkt psykologiskt försvar (jag älskar den oavsiktliga referensen till psykoanalytisk teori!) och till min förvåning beskriver professor Robert Egnell på Försvarshögskolan detta i extremt smarta termer ( (i Aftonbladet 3 februari): en främmande makt skulle inte få något större inflytande i Sverige om inte det svenska samhället varit så polariserat. Därför måste försvarsinsatserna sättas in just där:”Vi måste jobba med oss själva, skapa tillit mellan individer och till staten. /…/ Då får vi försvarsstyrka”.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men tack gode gud för försvaret! Det är ju fantastiskt – inte minst detta att vi måste ”jobba med oss själva”. Lite flummigt uttryckt kanske, men låt mig hjälpa Robert lite på traven: att jobba med sig själv kräver introspektion, vilket innebär att utsätta sig för risken att möta en svagare, konstigare, otrevligare sida av sig själv. Så länge man inte jobbar med sig själv kan man leva i vanföreställningen om att man är smartare och godare än de flesta; att om alla bara var mer som en själv skulle inte bara Amerika utan hela världen bli ”great again”.

Att få upprättelse och hitta sin inre styrka är naturligtvis viktigt, men man ska inte underskatta betydelsen av att inse hur ynkliga och beroende vi är av varandra. Vi bygger alla skal för att täcka över vår skröplighet, vilket är helt naturligt, kanske gömmer vi oss bakom en yta av proffsighet, ironi, främlingsfientlighet eller effektivitet. Ju tjockare lager av spackel, desto svårare att tränga igenom. Och det är klart att det är läskigt att blotta sig efter år av knytblus, hakkors eller symetriska arkivmappar. Ingen vet vad som händer när masken faller av och ingen vill bli förödmjukad. Men landar man i ödmjukhet landar man mjukt, ett sådant fall tar ingen skada av. Dessutom måste det väl vara den bästa psykologiska försvarsinsats man kan göra för vårt fosterland (eller hur Robert?).

potatis 3
En sån här potatis kan du lita på, den är inte konstigare än den ser ut. (Foto: Tildelo Stålhandske)

OCH (nu kommer jag äntligen till min stackars poäng…), i detta arbete borde vi inspireras av våra psykfall. I en tid där de ytligaste tweets kan dölja ett djup av välplanerad politisk manipulation och de varmaste uttalanden kan gömma en ”djup falskhet” kan du trots allt lita på psykfallet. Den pinsamma människan i din omgivning kan du alltid lita på. För det som förenar alla trollfabriker är att de förskönar och kastar skit, och det finns ingen som helst anledning att sätta upp en hel stab av kontorsnissar för att prångla ut budskapet att du är galen. Jag kan inte komma på en enda en i hela världen som skulle göra det. Jag tror faktiskt det är en sak vi kan vara objektivt säkra på: inget troll svartmålar sin uppdragsgivare. Det är mycket rimligt att misstro någon som prisar sig själv i alla tonarter, oavsett om det är en president eller ett kommunalråd. Men om jag blottar mina svagaste ynklighetsfläckar – då kan du lita på att jag talar sanning.

Vid TV-debatten innan valet stod våra partiledare och himlade med ögonen åt sina motståndares kommentarer och bortförklarade all kritik. De försökte alla prångla ut bilden av att just deras ledarskap, deras parti, deras politik var ofelbar, aldrig hade gått på några blindgångare och att motståndarnas förslag till lösningar bara var värda en utfrysningstaktik man enkelt kan hitta på skolgården. Ingen hade fel, alla hade rätt. Tänk er då en riksdag av psykfall, sådana som kvalificerat sig genom att visa sin sårbarhet och genom att arbeta med sig själva (ja vi kan nog slänga in en hel del kulturella och HBTQ-minoriteter här också); tänk er 349 mentala atleter samlade för att leda nationen. En kvalificerad gissning är att vi skulle få en rätt annorlunda politisk situation. Instabil, ineffektiv och alldeles… alldeles underbar! För vi skulle lägga vårt förtroende i händerna på människor som verkligen vet att de inte är så särdeles fantastiska och som har slutat upp med att låtsas någonting annat.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!